japp, tyckte d va dags att skriva ner min historia angående min dröm om körkort...
Redan som liten pratade jag om att jag ville ta körkort o köra bil så ofta som möjligt. som 10 åring så sa jag till mamma o pappa att på min 16års dag skulle jag övningsköra o hämta mormor o morfar till kalaset..
3 år senare började jag högstadiet..gick nu på skranta skolan och jäklar va man kände sig stor, jag och mina klasskompisar ser en lapp angående ett högstadiedisco som skulle vara på statt...
" WOW " sa vi allihopa, " va häftigt! d måste vi ju bara gå på "... vi pratade mycket om detta och sa att går vi på detta disco så blir vi ännu vuxnare! vi viste ju att de stora "barnen" fick gå på statt...
Den stora dagen kom, och vi hade planerat flera dagar vad vi skulle ha på oss för kläder osv. Vi kommer dit, och har jätte skoj! självklart vågade man ju inte göra så mycket i början, vi satt mest stilla o pratade med varandra, sen såg vi att de serverade vanlig dricka i häftiga drinkglas! då va vi ju bara tvugna att köpa nån, då kände man ju sig ännu större, precis som att man drack alkohol...
när vi druckit upp drickorna så spelades en grymt bra låt, och vi kom fram till att vi skulle visa alla populära tjejer att vi också kunde dansa!
vi sprang ut på dansgolvet och satte igång, hade hur kul som helst.....helt plötsligt så kom jag på mig själv att jag stod helt stilla och bara stirrade på ingenting... " va fan?! " tänkte jag och skakade loss lite och fortsatte att dansa...efter en liten stund så händer samma sak igen, att jag upptäcker att jag bara står helt stilla o stirrar. " men för helvete " tänkte jag och fortsatte dansa...detta händer även en tredje gång, och då reagerar sara som frågar om jag mår bra.. " ja ja självklart sa jag " o fortsatte att dansa... samtidigt som jag funderade på va fan d va som hände, tankarna flög omkring som kulskott i hövve på mig, och jag hoppades på att ingen såg att jag betedde mig underligt... helt plötsligt blir allt bara svart, jag ser ingenting! och jag blir helt yr, känner ett slag i bakhuvudet och hör saras röst : " ANNA ANna Anna anna a... " hennes röst tynades bort mer o mer ända tills den var borta helt och hållet.
jag öppnar ögonen en millimeter ungefär och ser bara massa människor som flyger förbi mig, precis som att jag flyttades på, en "kärring" springer bredvid mig som frågar upprepade gånger " känner du igen mig anna? " " känner du igen mig nu? ".... till slut blev jag så förbannad på denna kärring så jag skriker " MEN NEJ FÖR FAN LÅT MIG VA "... sen blev allt svart igen...
börjar höra snyftningar, några som pratar på långt avstånd... jag tänkte: " vart fan är jag nu "...
tittar upp och det första jag ser är Sara och Ingela som står vid fotändan av mig... de gråter för fullt och ser helt förstörda ut, och jag började skratta o frågade va fan de bölade för.... dom trodde att jag hade dött.
Jag blev fundersam på vart jag va och såg mig omkring och upptäckte att jag var på ett sjukhus. en läkare kommer in i rummet och berättar att jag fått ett krampanfall. " jaha?! " tänkte jag, o det sa ju mig mycket som 13 åring...
hur som helst så efter några balanstester så fick jag åka hem. HELT SLUT och däckade direkt.
Jag fick en läkare på barn-neurologen i örebro som gjorde eeg tester på mig som visade att jag hade fått epilepsi. "NEEEEJ" skrek jag. och mamma försöker lugna mig med att det inte är så farligt, inget dödligt. och jag utbrister " jag skiter väl i om jag dör! det betyder ju att jag inte får köra bil "....
för många kan detta vara svårt att förstå, och kanske ser det lustigt att man tänker så.. men för mig var det inte ett dugg konstigt, körkortet var min högsta dröm och är det fortfarande..
Jag skulle medicineras för detta och började med den lägsta dosen av lamictal, denna dos ökades med åren ända tills maximal dos var, samtidigt så blev inte testresultaten på eeg:t bättre, snarare sämre...jag hade nu kommit upp såpass i åldern så jag fick inte ha min gulliga läkare på barn-neurologen, utan jag blev flyttad till en jävel på vuxen-neurologen....
Jag hade nu börjat gymnasiet och det satt lappar överallt om "gymnasiestatt" när jag gick i tvåan så tjatade många på mig att vi skulle till statt, trots att jag förklarat va som hände när jag gick i 7an... men jag tänkte " va fan, det har ju gått 4 år ändå, är väl ingen som kommer ihåg det där "... så en helg lyckades de övertala mig, och jag följde med ut, 100 spänn kostade det...när jag hade varit där inne i ca 10 minuter så känner jag hur ett gäng tittar på mig, jag tittar tillbaka och ser hur de pekar, en av dom lägger sig ner på golvet, skakar så mycket han örka, sätter sig upp, pekar mot mig och skrattar så mycket han orkar... även hans sällskap skrattade så mycket de orkade, jag blev helt förstörd och sprang ut.. ringde till mamma och pappa och de kom och hämtade mig, jag grät så mycket jag kunde och jag tror nog att mamma och pappa blev ganska chockade när de hämtade mig, inte ett ljud sas i bilen, mamma körde och hon sträckte bak sin hand och klappade mig på knät...
efter detta scenario så har jag ALDRIG satt min fot på statt igen, och kommer aldrig att göra det heller.
jag försökte förklara för läkaren att jag itne ville ta medicinerna, att det bara gör saken värre, att jag mår sämre av dom, men läkaren ville inte lyssna, jag var ju bara ett barn som inte visste va jag pratade om.. hon ville istället tillsätta EN TILL medicin för att förbättra effekten sa hon.. " DUMFAN " tänkte jag direkt, men jag hade inte så mycket till val, utan nu tillsattes Keppra... första tabletten skulle jag ta på kvällen samma dag, och bara några timmar efter så kände jag mig konstig direkt.... somnade och nästa dag kom, tog morgontabletterna, och jag blev helt cp i hövve, jag såg konstigt och allt blev suddigt, tog på mig kläderna och gick iväg för att hinna med bussen, påväg till bussen så försvinner min syn helt och hållet, men lik förbannat skulle jag iväg till skolan (pucko).
går på bussen och ser massa svarta gestalter, jag viste att erika hade en vit jacka på sig, och på det sättet kände jag igen vart ho satt nånstans... jag blev bara sämre o sämre och det slutade med att anders kom och hämtade mig i skolan, jag såg ut som att jag gått på droger sa han, mina pupiller va stora som bowlingklot.
eftersom d va så lång väntetid på sjukhuset så hann medicinen gå ur kroppen och jag fick tillbaka synen...
detta gjorde mig fly förbannad så jag tvärslutade med all epilepsimedicin, trots att man inte får göra det... detta var när jag va 20 år gammal, nu blir jag 24 i år och har endast fått ett eller två anfall sen dess, och under tiden som jag åt medicinerna så fick jag regelbundna anfall....
har också fått reda på att alla dessa eeg test som jag gjort under dessa år visat på att det bara blir bättre utan medicinerna... vilket jag påpekat till min idiot till läkare. Trots detta så vill ho ändå att jag ska testa nya mediciner, och använder sig av min ömma punk " vill du inte ha körkort? "
Jag väntar nu på att få en kallelse till ett nytt test, och om det blivit sämre så har jag sagt att okej... DÅ kan jag ta mediciner igen, men om det är oförändrat eller bättre så tar jag ingen medicin alls...
mitt hopp lever vidare att min dröm kan återupplivas till verklighet så småningom..
