ojoj redan 27e maj.... imöra fyller man år då... hela 24 år....
förhoppningsvis så blir ryggen bättre tills dess... annars kommer jag nog inte känna mig så jäkla social o trevlig känner jag på mig till släktingarna som kommer...

försöker iaf gå så mycke som möjligt utan kryckorna här hemma, o visst fan gör det ont men det går ju iaf..

idag är det fredag o ikväll ska jag o mamma ha en mor o dotter kväll :) ansiktsmasker o massa sånt^^ ska bli riktigt trevligt^^

nää... dags för sängläge igen känner ja...

ja då var det måndag igen då.... denna helg har varit ett rent helvete kan jag lova, eller ja inte riktigt hela men nästan.... tänkte börja berätta om fredagen o sen dag för dag...

fredag: Erika är här o vi snackar massor som vanligt o har trevligt, börjar tjuva litte på ölen innan vi skulle bli hämtade av Lena för att åka till Gejjan på förfest... kommer dit o har det så jävla roligt, skrattade så mycket att jag fick ont i kinderna o allt... gick iväg till reddan för tacobuffe o hade det trevligt... vidare därifrån till woodys o hade ännu trevligare, träffade mycke trevligt folk, bland annat två tjommar som också skulle på cruisingen i krillehöla som jag skulle på på lördagen...riktigt trevligt..
vi kommer fram till att d e dags att börja röra oss hemåt o började promenera, tänker inte skriva ut va vi pratade om hela vägen hem dock... hahaha jag o erika säger jag bara...

lördag: vaknar o sätter på kaffe d första jag gör, erika vaknade en liten stund efter o vi satte igång o snackade om gårdagen...efter en stund blev d bestämt att jag skulle åka med marika in te krillehöla strax efter lunch eftersom ho ändå va inne i kga. gjorde mig iordning o stack iväg.... linda va redan där o så småningom kom joline också... de dola o greja för fullt ända tills d va dags att åka iväg o käka.. efter att vi hade ätit skulle vi hämta mustangen som vi skulle åka i... hämtade den, vidare till maxi för att handla o sen skulle vi hem te marika igen för att de andra tjejerna skulle byta om o litte sånt där...

helt plötsligt så märker jag att bilen står stilla och de andra står utanför bilen o röker.... jag tänkte " va fan? varför sitter jag kvar i bilen? hade jag somnat? "... tittar upp mot marika o ser skräcken i hela henne, då förstod jag vad som hade hänt.... jag hade fått ett epileptiskt anfall... som jag inte fått på över 3 år.... jag tänkte " aja " o skulle resa mig upp för att gå ur bilen, men det gick inte... jag hade sån jäääävla smärta i ryggen(?!)....förstod inte vad det var som hade hänt.... därefter är det lite suddigt då jag garanterat inte var vid fullt medvetande riktigt än... när vi kom hem te marika så kom jag fram till att det är lika bra att jag drar hem, dels för min egna skull o dels för deras.... marika skjutsade hem mig till mina föräldrar o jag förklarade allt som hänt för dom ( det som marika berättat osv ). berättade för dom vilken enorm smärta jag hade i ryggen o jag kunde knappt gå, efter mycke om o men så konstaterades det att jag hade fått kraftig ryggskott....SJÄLVKLART tänkte jag då....
jag kunde inte dra hem eftersom jag fortfarande va lite skakis så jag sov kvar där, vilket inte blev många timmar...

Det sjuka med hela denna händelse är att ALLA... o då menar jag verkligen ALLA andra anfall som jag fått i mina 11 år som epileptiker har jag haft nån form av föraning om, även om jag inte hunnit säga nåe till nån så har jag ändå själv varit förberedd... men inte denna gång, denna gång fattade jag inte vad som hade hänt eller nånting förrän jag såg marikas kroppsspråk o hennes blickar mot mig, o jag har ALDRIG haft så kraftig så jag fått ryggskott.....

jag har övervägt nu med medicinering då jag är väldigt rädd för att det ska hända igen utan att jag ska veta om nånting, ringde te neurologen idag och fick en läkartelefontid imorgon eftermiddag.... jag gillar inte min läkare för fem öre, men jag måste verkligen ta mediciner igen nu för mitt eget bästa.... o jag vill poängtera att jag INTE börjar med medicinerna för körkortets skull eller för att slippa själva anfallen i sig, utan det är just det här med att jag inte har nån föraning längre.... och som epileptikter så är det jävligt skrämmande ska ni veta...

Sen i lördags, alltså söndag o idag nu så har jag haft ett rent helvete då jag inte kan gå normalt o kan inte böjja mig ner o tar 300 år att ta mig upp o ner för trapporna, jag kan inte sitta för länge, kan inte ligga för länge, kan inte stå för länge o ja jag vete fan allt... går omkring med kryckor för att kunna röra på mig någorlunda iaf....


o NEJ jag vill absolut inte att fölk ska tycka synd om mig över detta... okej, ryggskott är ett helvete, men nu är det som det är o det blir inte bättre över att folk tycker synd om mig....

Erika är en jätte snäll människa som har hjälpt mig jätte mycket här hemma de här dagarna, nyss diskade ho upp all disk som va i köket, ho hjälpte mig med soporna o servar mig med kaffe..... lite lyx måste man ju få ha när man inte e helt okej :P

Mitt hårda skal som jag under alla år byggt upp runt omkring mig börjar sakta spricka...
Jag har alltid varit den där människan som "är så stark" o som alla jämt vänder sig till för att prata osv...
jag minns i princip ALLT sen jag gick på dagis, om folk som kommit till mig för att prata... och det betyder inte att det bara är problem alltså utan även överlag sånt som man behöver prata om...
om några dagar så blir jag 24 år, och det är inte förrän nu som mitt skal börjar spricka...
visst jag har brytit ihop tidigare för olika saker då det blivit för mycket så att säga... men mitt skal har varit intackt....tills nu...

under hela min uppväxt o hela mitt liv så har jag alltid fått höra av människor att jag är så stark, jag är så klok, jag är så smart, jag är så varmhjärtad, jag är blablabla.... bara massa starka o positiva saker... utåt sett ler jag och är glad.... men det är bara en mask, en mask jag tvingar mig själv att bära för att inte alla dessa människor som ser mig så stark o allt sånt där ska bli "besvikna"...

inombords SKRIKER jag allt va jag kan av smärta, smärta som tidigare mest varit psykisk, men även nu fysisk...
jag skriver detta i bloggen för att det är så förbannad jävla svårt att förklara för folk hur det verkligen känns, o jag kan inte heller förklara det såhär via text, men om nån frågar mig hur jag menar osv så går det fasen knappt att förklara just för att det är så himla mycket så jag vet inte vart jag ska börja nånstans, och då blir det bara en enda stor jävla soppa av allting...

många överröser mig med olika typer av komplimanger, men det går in genom ena örat o ut genom andra, då jag känner att de bara säger så för att va snälla osv...
Det finns en sak som etsat sig fast i mitt minne... en komplimang som jag faktiskt höll med om själv... det va när jag va 15-17 o jag jobbade på kuriren med att skriva reportage och krönikor....Jag fick höra av mitt ex mamma att hon älskade att läsa mina krönikor, vad det än handlade om för att jag lyckades skriva på ett intressant sett och jag hade alltid något snitsigt slut på dom...
jag minns inte alla krönikor jag skrev va de handlade om, men jag vet att många var om min situation, alltså.... då gick jag i skolan o pluggade o hade börjat gymnasiet. vet att en gång så skrev jag om att jag viste redan då att även fast man vill sluta skolan o ta studenten så viste jag att jag kommer sakna skolan, o att jag var stolt över att jag stod för det, vilket INTE många ungdomar är som går i skolan idag.
kommer dock inte ihåg hur jag avslutade krönikan men vet att jag fick många positiva ord om den....

annars kan man få höra komplimanger om att jag är en bra vän o blablabla, o ja visst.... på ett sett håller jag ju med eftersom jag alltid finns för mina vänner o jag sätter dom i första hand före mig själv, och vill hellre att de har det bra än att jag har det, jag hjälper alltid till om det finns nåe att hjälpa till med osv..... MEN frågan är om jag är en så bra vän som alla säger... jag menar... jag kan väl tycka att riktiga vänner pratar med varandra, det handlar om att ge o ta så att säga.... men... jag öppnar mig ju inte om allt, jag stänger mycket inom mig för jag anser att jag inte vill ösa massa bekymmer på mina vänner, jag vill inte att de ska va oroliga för mig o allt sånt där....

( blir ett långt inlägg känner jag )

just nu så känns det som att jag lika gärna kan sitta o ruttna i min lägenhet.... jag försöker finnas till lags o hjälpa alla i min närhet, o idag så hände en grej med en närstående( som jag inte tänker skriva här ) som gjorde att jag kände mig så jävla värdelös, att jag inte kan hjälpa denna människa, att jag inte kan göra det lättare, att jag inte kan göra det bättre, att jag bara ser hur personen i fråga bara blir sämre o sämre.
Jag har ALLTID kunnat få folk att må bättre även fast d kan ha tagit lång tid o många olika åtgärder har gjorts... men denna person, som jag älskar över allt annat.... kan jag inte hjälpa.
jag har alltid pratat om att jag måste ha nån form av gåva, just d att jag alltid lyckas hjälpa människor... men varför kan jag inte hjälpa denna? varför kan inte min "gåva" hjälpa denna?....den person som står mig alldra närmast o som jag älskar så högt....jag blir så jävla förbannad på mig själv.. det är svårt för andra att förstå varför jag blir så upprörd över att jag inte kan hjälpa personen... men för mig, som alltid haft svar på allt, alltid har kunnat hjälpa folk..för mig är det så jobbigt när jag inte kan hjälpa den som står mig allra närmast...

Har också tänkt på min situation överlag, jag saknar mina vänner i kalmar något så grymt mycket så det går inte att förklara i ord, men ändå så känns det så jävla meningslöst, varför lägger jag ner energi på folk som inte bryr sig om mig? som inte visar något som helst intresse för att ha kvar kontakt med mig? varför bryr jag mig så förbannat mycket? varför kan jag inte bara lägga ner skiten o fortsätta med mitt egna liv?....

jag har många frågor om mig själv som jag aldrig lär få nå svar på...

Jag vet knappt va jag skrivit i detta inlägg då jag bara skriver rätt av från hövve utan någon som helst paus, har säkert skrivit samma sak flera gånger också, men det skiter jag i... jag tänker aldrig på va jag ska skriva, jag tar det direkt hur hövvet o d jag tänker på precis då, just därför så kan mina blogginlägg bli lite knepiga att läsa ibland då jag hoppar från grej till grej....

jag funderar nu på om jag ska publicera detta eller inte... då jag faktiskt erkänner att jag inte är helt ärlig om mig själv... många tror att jag öppnat mig om de värsta grejerna o allt redan, o att mitt skal försvunnit... men det är bara dammet på skalet som försvunnit..... har så mycket inom mig som inte kommit ut än så det är helt sjukt.. och nej jag tänker INTE kontakta vården igen, psykiatrin har jag totalt tappat respekten för...

samtidigt så behövs d nästan publiceras för att få slänga bort det från hövvet ett tag.... de som vill läsa får la göra det o eftersom du kommit ända ner hit så lär du ju inte ha tröttnat än.. o ärligt talat så spelar det ingen roll hur många som läser o hur många som inte gör det, jag har inte min blogg till nöje för andra, jag har den endast för mig själv o för att ventilera mina tankar o funderingar...
även fast jag inte vräker ur mig allt här så blir det ju en liten del iaf, och det gör väldigt mycket för hövvet..

ja va säger man?
tiden bara flyger iväg!
redan 17e maj....

idag är en sån där jobbig dag.... en sån där dag som jag bara skulle kunna ligga i sängen hela dagen o aldrig gå upp.... inte på humör för fem öre...
idag får nog bli en sån där dag när jag inte gör nån nytta alls... bara bosätta sig i soffan o kolla på massa filmer eller nåe....

phu, jag har börjat läsa en bok som är så förbannat jävla hemsk :( jag läser ju bara sånt som är sanna berättelser o så....tänkte skriva va boken heter och va som står på baksidan på denna bok...

" Hur kunde hon? "
den sanna berättelsen om en mors svek och en dotters kampt för överlevnad.

Den femåriga flickan Dana och hennes syster Heather hamnar i händerna på Skottlands värsta pedofilring genom tiderna. det är deras biologiska mamma och styvpappa som introducerar dom och de blir gång på gång våldtagna, slagna och utsatta för extrema övergrepp och våld av ett flertal pedofiler.
I vuxen åålder bestämmer sig Dana, med stöd av sin make, för att berätta vad som hänt henne och försöka sätta dit förövarna. det slutar med att många av gärningsmännen, inklusive modern som inte bara möjliggjort övergreppen utan dessutom aktivt deltagit i dom, blir dömda och får avtjäna långa fängelsestraff.
Det här är berättelsen om en ung kvinnas kamp för att komma tillbaka till ett normalt liv efter år av övergrepp från såväl främlingar som familjemedlemmar, och från modern som borde varit den som skyddade henne mest.

Så jävla hemsk, jag fastnade i den direkt! vilka sjuka jävla människor det finns alltså! men vetskapen om att de är ditsatta nu är iaf bra...synd bara att inte alla sånna där idioter sitter bakom lås o bom! de borde aldrig få komma ut i friheten igen!

Fredag den 13e idag....brukar alltid lyckas skada mig dessa dagar... min första tanke va att ligga kvar i sängen hela dagen, men blev så förbannat rastlös så blev soffan istället....

håller tummarna för att jag klarar av dagen...

Alltså jag förstår mig inte på vissa människor alltså....
visserligen e jag väldigt ärlig människa o säger oftast va jag tycker o tänker till folk, o är d nåe jag stör mig på så säger jag det oftast på ett bra sätt till den/dom personerna.... jag förstår att inte alla är så men.. jag uppskattar ju bara om folk pratar med mig om d e nåe... är det så fel?...
GAAH idag är verkligen en sån där dag som jag kan störa mig på ta mig fan allt o alla!

dock så måste jag ju säga att jag hade ett väldigt "trevligt" samtal med mamma i telefon förut, pratade dölänge :) så länge har vi inte pratat i telefon sen jag bodde i kalmar. Pratade om väldigt mycket som jag tror o hoppas gjorde det lättare för både henne o mig :)
kändes riktigt gött måste jag ju säga.

om en stund kommer natha hit en sväng o snackar litte skit ^^ va längesen nu som jag träffade henne så ska bli riktigt trevligt...

hoppar väldigt från sak till sak nu men a :P

Det slog mig idag att "helvete.... inte långt kvar tills man fyller år igen "... tycker att tiden går vääääldigt fort just nu :S vilket är väldigt konstigt egentligen eftersom jag är arbetslös... eller arbetssökande som det så fint heter...tycker ju att tiden borde gå långsamt om man inte har en sysselsättning varje dag o så..
men även fast jag är "arbetssökande" så lyckas jag faktiskt oftast ha saker o ting att göra varje dag.. iaf de flesta dagar, nu de senaste dagarna så har jag varit hemma hos mamma o pappa o hjälpt dom att olja o måla deras staket vilket tog ungefär 3 dagar :S...o så eftersom jag vet att jag inte kommer ha nå sommarjobb i år så har jag lovat att hjälpa till på brorsans tomt också... så jag kommer allt ha att göra hela sommaren ändå.
visst det är ju inte samma sak som att ha ett jobb o tjäna pengar.... men det är iaf en sysselsättning, o hellre "jobba gratis" för min familj o ha nånting att göra varje dag, än att bara sitta hemma o uggla....

Jag måste ju säga det att jag börjar verkligen fundera på det här med vänskap... vilka som verkligen har menat d de sagt osv....jag märker ju klart o tydligt från min kalmartid vilka som menade det de sa med att hålla kontakten osv o vilka som inte gör det....
tycker att det är väldigt synd då jag saknar ALLA som jag umgicks med där nere...=/

ja jösses va tiden springer iväg, redan 7e maj :S...

idag blire att dra iväg till stan på marken me marika en sväng innan det bär iväg till föräldrarna för litte arbete :)
ska olja deras staket bland annat^^ ser ut att bli riktigt fint väder idag också så det blir ju perfekt :)

jag har hållt mig undan ganska mycket den sista tiden, o d beror på att jag inte mår så himla bra så jag håller mig till de som står mig närmast för att inte trycka ner mig själv ännu mer... svårt att förklara men ajg hoppas att ni andra som inte är lika tajta med mig förstår det o inte är sura lr nå sånt...