Mitt hårda skal som jag under alla år byggt upp runt omkring mig börjar sakta spricka...
Jag har alltid varit den där människan som "är så stark" o som alla jämt vänder sig till för att prata osv...
jag minns i princip ALLT sen jag gick på dagis, om folk som kommit till mig för att prata... och det betyder inte att det bara är problem alltså utan även överlag sånt som man behöver prata om...
om några dagar så blir jag 24 år, och det är inte förrän nu som mitt skal börjar spricka...
visst jag har brytit ihop tidigare för olika saker då det blivit för mycket så att säga... men mitt skal har varit intackt....tills nu...
under hela min uppväxt o hela mitt liv så har jag alltid fått höra av människor att jag är så stark, jag är så klok, jag är så smart, jag är så varmhjärtad, jag är blablabla.... bara massa starka o positiva saker... utåt sett ler jag och är glad.... men det är bara en mask, en mask jag tvingar mig själv att bära för att inte alla dessa människor som ser mig så stark o allt sånt där ska bli "besvikna"...
inombords SKRIKER jag allt va jag kan av smärta, smärta som tidigare mest varit psykisk, men även nu fysisk...
jag skriver detta i bloggen för att det är så förbannad jävla svårt att förklara för folk hur det verkligen känns, o jag kan inte heller förklara det såhär via text, men om nån frågar mig hur jag menar osv så går det fasen knappt att förklara just för att det är så himla mycket så jag vet inte vart jag ska börja nånstans, och då blir det bara en enda stor jävla soppa av allting...
många överröser mig med olika typer av komplimanger, men det går in genom ena örat o ut genom andra, då jag känner att de bara säger så för att va snälla osv...
Det finns en sak som etsat sig fast i mitt minne... en komplimang som jag faktiskt höll med om själv... det va när jag va 15-17 o jag jobbade på kuriren med att skriva reportage och krönikor....Jag fick höra av mitt ex mamma att hon älskade att läsa mina krönikor, vad det än handlade om för att jag lyckades skriva på ett intressant sett och jag hade alltid något snitsigt slut på dom...
jag minns inte alla krönikor jag skrev va de handlade om, men jag vet att många var om min situation, alltså.... då gick jag i skolan o pluggade o hade börjat gymnasiet. vet att en gång så skrev jag om att jag viste redan då att även fast man vill sluta skolan o ta studenten så viste jag att jag kommer sakna skolan, o att jag var stolt över att jag stod för det, vilket INTE många ungdomar är som går i skolan idag.
kommer dock inte ihåg hur jag avslutade krönikan men vet att jag fick många positiva ord om den....
annars kan man få höra komplimanger om att jag är en bra vän o blablabla, o ja visst.... på ett sett håller jag ju med eftersom jag alltid finns för mina vänner o jag sätter dom i första hand före mig själv, och vill hellre att de har det bra än att jag har det, jag hjälper alltid till om det finns nåe att hjälpa till med osv..... MEN frågan är om jag är en så bra vän som alla säger... jag menar... jag kan väl tycka att riktiga vänner pratar med varandra, det handlar om att ge o ta så att säga.... men... jag öppnar mig ju inte om allt, jag stänger mycket inom mig för jag anser att jag inte vill ösa massa bekymmer på mina vänner, jag vill inte att de ska va oroliga för mig o allt sånt där....
( blir ett långt inlägg känner jag )
just nu så känns det som att jag lika gärna kan sitta o ruttna i min lägenhet.... jag försöker finnas till lags o hjälpa alla i min närhet, o idag så hände en grej med en närstående( som jag inte tänker skriva här ) som gjorde att jag kände mig så jävla värdelös, att jag inte kan hjälpa denna människa, att jag inte kan göra det lättare, att jag inte kan göra det bättre, att jag bara ser hur personen i fråga bara blir sämre o sämre.
Jag har ALLTID kunnat få folk att må bättre även fast d kan ha tagit lång tid o många olika åtgärder har gjorts... men denna person, som jag älskar över allt annat.... kan jag inte hjälpa.
jag har alltid pratat om att jag måste ha nån form av gåva, just d att jag alltid lyckas hjälpa människor... men varför kan jag inte hjälpa denna? varför kan inte min "gåva" hjälpa denna?....den person som står mig alldra närmast o som jag älskar så högt....jag blir så jävla förbannad på mig själv.. det är svårt för andra att förstå varför jag blir så upprörd över att jag inte kan hjälpa personen... men för mig, som alltid haft svar på allt, alltid har kunnat hjälpa folk..för mig är det så jobbigt när jag inte kan hjälpa den som står mig allra närmast...
Har också tänkt på min situation överlag, jag saknar mina vänner i kalmar något så grymt mycket så det går inte att förklara i ord, men ändå så känns det så jävla meningslöst, varför lägger jag ner energi på folk som inte bryr sig om mig? som inte visar något som helst intresse för att ha kvar kontakt med mig? varför bryr jag mig så förbannat mycket? varför kan jag inte bara lägga ner skiten o fortsätta med mitt egna liv?....
jag har många frågor om mig själv som jag aldrig lär få nå svar på...
Jag vet knappt va jag skrivit i detta inlägg då jag bara skriver rätt av från hövve utan någon som helst paus, har säkert skrivit samma sak flera gånger också, men det skiter jag i... jag tänker aldrig på va jag ska skriva, jag tar det direkt hur hövvet o d jag tänker på precis då, just därför så kan mina blogginlägg bli lite knepiga att läsa ibland då jag hoppar från grej till grej....
jag funderar nu på om jag ska publicera detta eller inte... då jag faktiskt erkänner att jag inte är helt ärlig om mig själv... många tror att jag öppnat mig om de värsta grejerna o allt redan, o att mitt skal försvunnit... men det är bara dammet på skalet som försvunnit..... har så mycket inom mig som inte kommit ut än så det är helt sjukt.. och nej jag tänker INTE kontakta vården igen, psykiatrin har jag totalt tappat respekten för...
samtidigt så behövs d nästan publiceras för att få slänga bort det från hövvet ett tag.... de som vill läsa får la göra det o eftersom du kommit ända ner hit så lär du ju inte ha tröttnat än.. o ärligt talat så spelar det ingen roll hur många som läser o hur många som inte gör det, jag har inte min blogg till nöje för andra, jag har den endast för mig själv o för att ventilera mina tankar o funderingar...
även fast jag inte vräker ur mig allt här så blir det ju en liten del iaf, och det gör väldigt mycket för hövvet..
